dietrich.se norden

Kiruna, Narvik, Abisko, Kebnekaise

Dag 1 - från Sthlm till Narvik

Det låter inte som en stor sak, men att bara bli av med några resväskor på en medelstor flygplats tar uppenbarligen inte bara tid och besvär utan också jättemycket växel! I Arlanda har effektförvaringens personal nämligen utbytts mot "moderna" förvaringsboxmaskinerna som finns bakom något hörn i terminalens mörka källare. En box kostar bara 50 kronor per dygn. Vi skulle stannar i Lappland i sex dagar, det behövdes alltså drygt 300 kronor i mynt. Mynt? Jo, just det. Maskinerna skulle förstås också kunna fodras med olika sorts kreditkort, men det fanns en liten skylt: "Betalkortfunktionen är inte ännu i bruk. Ska komma snart. Tack." Var skulle vi ta trehundra spänn i mynt ifrån? Inom tio minuter? Lyckligtvis räckte det till när man betalar för bara ett dygn. Men resten skullte naturligtvis betalas när greyor hämtas. Kommer betalkortfunktionen att vara i bruk på söndag?

Kiruna FlyNordic flög oss till Kiruna för bara drygt €61 per person (1.500km!), och flygplanen visade sig följaktligen vara någon ålderdomssvag MD-82 från 80-talet. Flygplatsen i Kiruna består huvudsakligen av en ojömn landningsbana i ett öjämt område. Bara en del av banan syns fråm plygplatsens huvudbyggnad överhuvudtaget. Men det är inte ett så stort problem för att det finns bara två flygningar på måndagarna och en per dygn i resten av veckan...samma sak med bussarna förstås. Dessutom finns det en fin huvudbyggnad där man kan shoppa lite. Deras huvudsakliga försälning är någon slags t-shirt med frasen ”50 million moskitos can’t be wrong - Kiruna is best!” på dem. Lovande.

Min första kontakt med norrländernas mentalitet fick ja när jag fragade bussföraren när han skulle starta mot Kiruna: ”Jag åkar när jag åkar.” Jaså. Slutligen betalade vi 40 kronor för tre kvarts väntan och en kvarts färd. Men att ta den där "Flygbussen" var förstås mycket bättre än att använder sig av länstrafiksens linje 91 istället - för subventionerade 16 kr. Som avgick precis samma tid, men det visste inte vi när vi steg ombord 45 minuter tidigare...

Kiruna är - enligt uppgift - världens största stad, när det gäller areal. Storhet är nu inte allting och själva stan är ganska liten. Den ligger på någon kulle mitt emellan två stora malmbrytningar. Kiruna ska ätas upp av dem i nära framtiden, men staden skulle inte finnas utan dem, och så finns det ingen som gör motstånd. Brytningarna är dessutom den enda grunden för att det finns en tämligen välutbyggd järnväg mot Narvik i Norge. Men Kiruna har mer att erbjuda: Det fanns förstås också köpcentrum och äffarer, och så lyckades vi att köpa två par vandringsstav - som såg ytterst professionella ut när vi band de till våra ryggsäck. För resten: När man köper tågbiljetter på Kirunas station så får man betala en betydande "expeditionsavgift" - stationen drivs av SJ men tågen av Connex. Privatiseringen sparar pengar, hm?

Hos Connex harde man uppenbarligen inte haft alltför mycket pengar för att ge tågen företagets egen stil. De använde sig faktiskt av samma lok och vagnar som tågkompaniet och senare SJ. Men de hade fästat lilla självhaftande etiketter överallt med "connex.se" på dem - liksom för att säger: Glöm inte det! Persontrafiken på spåret är inte längre viktig nuförtiden, ny där det finns en välutbyggd E10 - och det syns. Det fanns bara tre tåg om dagen (två utanför sommaren), och avgångstiderna var mer eller mindre någon sorts rekommendation. Det där privatiseringsexperimentet kunde verkligen inte tas på allvar. Överallt fick man intrycket att "Hos Connex leker man järnväg".

Men slutligen fanns det ändå ett tåg till Narvik. Själva resan var fantastisk. När det gäller landskapet måste man väl skilja mellan Sverige och Norge. Svenska sidan var - som vanligt i Norrland - vacker och ensam. Många sjöar och mindre och mindre träd, små byer och så gott om plats att man började tro att södra Sverige är ett ytterst tätbefolkat land. Oftast syntes det inga civilisationstecken alls. Med undantag av själva malmbanan förstås. Den hade väl med civilisationen att göra, men var åtminstone ganska gamla. Så tidigt som 1898 enades riksdagen om att bygga en järnväg för utskeppning av malm via Norge, och efter väldiga ansträngningar av tusentals rallare gick ett första malmtåg från Kiruna till Narvik redan i november 1902. Den 14 juli 1903 invigdes banan av kung Oscar II. Sedan dess plågar sig tåg med malm och skärv genom fjällen. Och inte mycket har förändrats under mellantiden.

Och så släpar sig tågen först uppe till Abisko och vidare vid någon by som kallas Riksgränsen. Byn ligger precis på gränsen och är ett populärt resmål för skidåkare (Längre söderut på malmbanan finns det en annan by som heter Polcirkeln. Var kan den väl ligga?). Sedan går det ner igen. Bakom gränsen finns ett helt annat landskap. Tågen slingrar sig mödosamt ner till Narvik. Det enkla spåret faktiskt sprängdes in i fjället med tjugotals tunnlar och broar. Utsikten nere till fjorden är bara fantastisk. Ibland tittar man ur fönstret och får se att det faktiskt finns ingenting bredvid spåret - med undantag av klipporna som ligger några hundra meter längre ner.

Och så släpar sig tågen först uppe till Abisko Under farten mötte vi en grupp skolbarn som oppenbarligen återkom från Piteå där dem hade deltagit i någon sorts fotbollstävling. De hade med sig ett antal vuxna som såg utbrännade ut. Efter en stund började en av dem dock med ett litet spel: Han hållde upp frågor på olika papper och folket måste gissa rätta svaret genom att välja mellan alternativer A till D. Frågorna var tämligen lätta. Jag undrade bara lite varför det fanns så många stavningsfel på dem. Lite senare förstod jag - det var ett annat språk - norska bokmål! Det var nu ganska roligt att upptäcka eftersom vi hade ju redan pratat med varandra en stund - utan att lägga märke till att det var något annat än svenska med en konstig brytning. Kanske var det till och med lättast att prata med folk från Norge på en tämligen låg språklig nivå...

Narvik är - likasom Kiruna - en stad som inte skulle finnas utan malmbanan. Största delen av stan upptar hamnen, där skepp väntar fört att ta med sig malm och skärv från Kiruna. Resten skulle inte stå en chans på en skönhetstävling. Men det syns ändå att Norge är ett ganska rikt land. Vi hammnade på "Spor 1 Gjestegård" som hade rekommenderats av några Norskar på tåget. "Spor 1" betyder nu förstås "Spår 1", och det är därför att hela gården ligger emellan två järnvägsspår, precis där malmbanan delas mitt i stan. Det är ett snyggt övernattningstillfälle för ryggsäckturister med vandrarhemsatmosfär. När vi hälsade på "resepsjonen" kom en flicka emot mig och fragade mig om jag var någon Olle (som väl hade bokat där). Och fastän jag inte hette Olle fick vi det sista rummet som fanns kvar. Kanske hjälpte det lite till att jag pratade svenska. Så är det med svenskar och norskar: Dem påstår inte gilla varandra alltför mycket men det är ingen fråga om att dem föredrar varandra framför tyskar eller andra besvär. Natten var ändå inte precis lungt där. Vi hade inte betänkat att malmbanan bedrivs dygnet runt.

Trots att vi fick leta i två timmar blev kvällsmaten inte typiskt norsk: Hamburgare med pommes frites. Ingen restaurang fanns, bara gatukök med snabbmat överallt. Vi lyckades med att hitta en plats i skuggan. Solen sken ju redan i 15 timmar! Kl. 23 bestämde vi oss att ta "Fjellheisen" uppe till inte mindre än 656 m.ö.h., därifrån det fanns en underbar utsikt över staden, fjorden och fjället. Terrassen fylldes snabbt med folk världens alla hörn som ville vara med att uppleva midnattsolen. Solen gick inte ner längre än lite grann över fjället i norr. Efter tusentals kort hade tagits trängades folk plötsligt för att ta linbanan ner till staden igen. En kille hade väl bråttom: Han tog fallskärm och svävade nere till stan i fem minuter. Tyvärr hade vi glömt våra hemma. Läs mer