Kiruna, Narvik, Abisko, Kebnekaise (fortsatt)

Dag 2 - från Narvik till Abiskojaure

Vår vandringsäventyr började vid Abisko turistation, just bredvid Lapporten. Det är någon bergssilhuett som anses som entré till lapplandsfjället. Abisko är nu verkligen dörren till Kungsleden, en vandringsled som är 440 km lång, från Abisko i norr ner till Hemavan i söder. Kungsleden delas lämpligen upp i fem veckovandringar: Abisko-Kebnekaise, Kebnekaise-Saltoluokta, Saltoluokta-Kvikkjokk, Kvikkjokk-Ammarnäs samt Ammarnäs-Hemavan. Sträckan Abisko-Kvikkjokk är utbyggd med STF:s stugor och fjällstationer. Avståndet mellan stugorna är oftast 15 till 20 km, en lagom dagsetapp under vanliga villkor. Kungsleden är markerad med målade stenrösen (och till största delen även vintermarkerad med röda kryss på stolpar). Över sanka områden är leden ofta spångad. Över älvar och bäckar finns hängbroar.

Vy på s.k. Lapporten ur tåget på väg söderut Vid vandringsledens början fick vi tillfället att skriva in oss i räddningsboken. Där angavs vart vi skulle gå den dagen och under hela turen. Uppgifterna används väl bara när någon anmäldes saknad - så var det lite konstigt att skriva och samtidigt hoppa att ingen skulle läsa det skrivna. Den var alltså ingen vanlig gästbok! Från Abisko vandrar man söderut genom en dal. På dalens början finns det träd kvar, men bara små fjällbjörk som är inte mer än drygt två meter hög. Och även dem blir mindre och mindre när man kommer högre och högre. Vi hade för oss att klara sträckan Abisko-Kebnekaise-Nikkaloukta på fyra dagar, drygt 100 km till fots. Vädret var verkligen fantastiskt, kring 25 grader, men det visade sig vara alltför varmt för att klara mer än 20 till 25 km om dagen med tunga ryggsäckar. Problemet var faktiskt att vi inte kunde klä av oss det minsta utan att bli ätit av myggorna. Myggmedlets effekt var nästan obefintlig. Så måste fortsätta att gå med våra långa byxor och tröjor. Och solen sken ju redan i trettio timmar - utan uppehåll.

Kort sagt, vi orkade inte mer när vi hammnade vid Abiskojaure. "Jaure" är samisk och betyder sjö, men det finns väl tusentals ord på sami som betyder vatten i alla tänkbara sammanhang. Vi välde en liten gräsmatta hos STF:s Abiskojaurestugorna för att tälta. Man få betala tältavgift hos stugvärden. Värden tyckte jag inte så mycket om. Han svarade på felfri tyska när der gällde att betala avgiften. Kan man inte svara på svenska när någon kommer och fråga efter någonting på felfri svenska? Nå, antingen hade min fråga inte alls varit helt felfri eller det varit för mycket att önska i alla fall. Bromsarnas interesse blev lite mindre efter vi badat i sjön (ursäkta, jauren!), men myggorna blev tämligen intresserade ändå. Så blev det en kväll inne i servicestugan.

Dag 3 - från Abiskojaure till Alesvagge

träbro över Siellajokha bäck Natten blev kort. Marken var hård. Solen sken. Men på morgonen fanns det ändå en fantastisk utsikt genom mosikitonätet vid tältets ingång: Femtiotals myggor underifrån, bakom dem solbelysta bergtoppar. Vi bestämde oss för att passa över trädgränsen så fort som möjligt. Dagens tur började med några timmar mellan fjällbörk och över vatten av olika slag. Sedan börjarde uppstigningen ur Abiskodalen till Alesjauren, en annan sjö, som ligger drygt 300m högre. Som förväntad belv kampen mot myggorna lättare när vi kom högre. Men det var fortfarande alltför varmt. Inga träd betyder ju också ingen skugga. Och solen sken redan i femtio timmar.

Alesjauren är sju kilometer lång och ligger 776 m.ö.h. Vattnet var obegripligt kallt och klart. Men även större blev upplevelsen när jag gjorde det klart för mig att just nu det fanns bara tio till tjugo människor i hela dalen! Så mycket landskap åt så få. Inga väg. Inga bilar. Inga gatlyktar. Ingen el. Inget rinnande vatten. Nästan automatiskt började jag att förestella mig hur den där dalen skulle ha sett ut om det hade funnits i Österrike eller södra Tyskland. Inte bättre, trodde jag. Mindre människor betyder också mindre bråk, mindre oväsen, mindre besvär. Kanske hade det verkligen varit hög tid för mig att gå på semester och vila lite.

Alesjaure sjö Alesjaurestugorna erbjöd kaffe (!) och proviantförsälning. De hade också rinnande vatten inne i stugorna som någon sorts turbin pumpade upp från älven. Turbinen drevs utan el men bara på älvens strömning! I den lilla affären hittade vi räddningen: Djungeloljan. På baksidan av flaskan skrevs: "Använd endast på mindre hudtyor och högst tre gånger/dag. Akta ögon och läppar. Kan skada läder-, konst-, plastmaterial samt kläder." I allmänhet tycker jag inte så mycket om det kemiska krigförandet. Å andra sidan, nå, hur skrevs vidare på flaskan? "I det myggtäta Norrland är [Djungeloljan] mer eller mindre nödvändigt för att överleva." Inget att tillägga. Hur kan man njuta av naturen när man ständigt måste försvara sitt blod? Slutligen retade vi expediten upp med att betala vårt litet inköp med bankkort. Vi måste ju samla och spara mynt för att få tillbaka våra greyer i Arlanda...och det var ganska märkvärdigt att betala med kort i någon affär där det inte ens finns el.

Alesvagge dal Senare på kvällen var det dags för att tälta mitt i naturen. Och fastän middagsmaten misslyckades kraftigt blev det en bra sak i det stora hela. Stället var verkligen idylliskt med en iskall fjällbäck för att kyla ölet i. Det enda problemet var - solen. Hur ska man kunna sova i ett tält som står i full sol natten lång? Det är omögligt. Så hittade vi en liten, liten klippa som kastade en liten, liten skugga. Men solen vandrade över skyn och kl. 3 på morgonen var det så varmt i tältet att man inte kunde stå ut med det längre. Otroligt att vi skulle vandra över ett helt snötäckt Tjäktjapass bara några timmar senare!

Dag 4 - från Alesvagge till Sälkastugorna

Vädret i Lappland är nu i allmänhet ganska ostadigt, men så var inte fallet i början av juli 2005. Solen sken och sken. Alltså hade vi det ganska dåligt med att hitta vägen över passet. När snö smältar så ger det isvatten, och det fanns grymt mycket av det överallt. Leden avbrytades av otaliga uppsvullna isbäckar. Man kunde inte komma vidare utan att ta av skorna varje enda gång. Men det var inte bara besväret och tiden det kostade. Det kändes som fötterna blev djupfryst och kokat i samma ögonblick!

Renar på snöfält Dagens och turens höjdpunkt skulle vara Tjäktjapasset. Det ligger drygt 1.400 m.ö.h., så det var dags att kliva igen. Först kom vi till Tjäktjastugan där vi vilade lite. Stugvärden var väldigt snäll. Vi pratade lite och kokade soppa och kaffe. Där fanns inga myggor kvar! (Värden sa: "Alla blast borta!") För första gången inom dager kunde man klä av sig lite grann och njuta av solen. För första gången på den här turen slappnade jag av lite. Vad bra! Mitt emellan stugorna fanns en skylt mot någon "Dusch". När man följde skylten s%aring; hamnade man vid ett stort vattenfall. Nu var det förstås isvatten och nära vid livsfaran att använda den där kallduschen...men å andra sidan var det ju alldeles för varmt för en lapplandsk sommar. Det syntes också när man tittade på renarna. De stod mest i skuggan mitt på någon snöfält och rörde sig inte alls. Konstigt anblick. Nästan som någon gammal grottmalning med djursiluetter.

Tjäktjapasset Lunchrasten gick över och det fanns ju 500 meter kvar att kliva upp. Av vegetationen fanns det nästan inget kvar. Bara mossa, lav och lösa stenar. Och snö, förstås. Utan våra vandringsstav skulle det ha varit ett omöjligt företag att komma vidare. Även om leden var markerat med små stenhögar så fanns det faktiskt ingen gångstig längre. Dags för kreativiteten! Efter några timmars stenar och var vi uppe på passet. Utsikten nere till Tjäktjavaggen var fantastisk. Vi vilade en bit däruppe. På något ställe längre söderut skulle ligga Sälkastugorna, men dem syntes inte från passet.

Mitt emellan Tjäktjapasset och Kebnekaise delas Tjäktjajåkkan upp i två armar. På ön i mitten ligger Sälkastugorna. Det är tämligen praktisk: vid en av armarna finns tvättstället och badplats och vid den andra hämtar man dricksvatten. Solen sken fortfarande och så bestämde vi oss att hyra bäddar i stugan. Stugvärdens kylskåp försåg oss med kallt öl. Ja, det var inget fel: Det finns kylskåp som bedrivs av gasen! Och värden hade ett sådant. En ung levnadsglad kille som på början tycktes inte alls passa ihop med fjällområdet. Men om det finns kallt öl så kan man ju stå ut med mycket. Natten var fantastisk: Det var nästan mörkt i stugan för att fönstren gick inte norrut och temperaturen var lagom. Vi somnade snart medan solen sken i 84 timmar - utan uppehåll. Läs mer