dietrich.se norden

Kiruna, Narvik, Abisko, Kebnekaise (fortsatt)

Dag 5 - från Sälkastugorna till Kebnekaise fjällstation

De kvarblivande 26 kilometer ner till Kebnekaises fjällstation var liksom någon återkomst till civilisationen. Leden var spännande och vacker, men på sista delen fanns det också fler och fler människor. Toppen visade sig vara själva fjällstationen, där det fanns tjugotals dubbelrum, reception, restaurang, affär, flera uppehållsrum - något stort hotell mitt i fjället. Dessutom finns kring sju mindre byggnader där man kan sova till lägre pris. Och folket! Efter tre dagar i den relativa ensamheten var det nästan omöjligt att bära. Hundratals människor. Och vilket slags! Ingen av dem såg ut som en vandrare som hade tillbringat ens några dagar uppe i fjället. Istället var alla skinande rena, färskrakade, solbrända, skrytsamma idioter, huvudsakligen från Österrike och Bayern, som ville bara ha kul i fjället med öl och solglasögon - och förstås utan att anstränga sig för mycket. Kort sagt, ett slags folk som vi ville inte alls träffas i fjället (och hade inte träffats i Sveriges och Norges fjällen dittills).

Men i varje fall: leden hade varit stenig. Vi orkade inte gå vidare. Men bussen skulle avgå från Nikkaluokta kl. 11.15 dagen därpå. Hur skulle vi klara drygt 20 km framför det? Ingen kunde klara mer an tre kilometer per timme på den där steniga leden. Skulle vi stanna och stiga upp kl. 4 om natten? När vi stod där och funderade fanns det plötsligt ett högt ljud. Efter en stund förstod vi hur "hotellet" kunde bedrivas utan någon bilväg: En helikopter landade just bredvid huvudbyggnaden. Så blev det slutligen en lugn kväll. Vi stannade i ett dubbelrum med dusch på korridoren. Middag åt vi på restaurangen där det fanns ett stort skandinaviskt buffé. Vilken oväntad lyx!

Dag 6 - från Kebnekaise fjällstation till söder om Umeå

Kl. 9.25 på morgonen tog vi alltså helikoptern till Nikkaluokta. Efter bara sju minuter hade vi tillryggalagt en sträcka som motsvarade fem timmars gångtid. Inte precis ett färdmedel som står naturen nära, men utsikten över naturen var fantastisk i alla fall. Lika bra var utsikten från bussen. Det fanns faktist ingen större by vid vägen mellan Nikkaluokta och Kiruna, och det var ju 86 km! Västerifrån ser Kiruna inte precis vackrare ut än från vilket annat håll som helst. Dalarna uppe vid Kungsleden är lyckliga, tyckte vi, för att ingen bor där och grävar efter malm eller något annat värdefullt. Dittills hade jag aldrig kunnat förstå dem som tyckte att den oberörda naturen är så tilldragande just för att den är så oberörd. Med nu kändes det alledeles annorlunda, just nu när jag tittade igen på Kirunaområdet.

Hos Connex lekte dem järnväg igen och så fanns det gott om tid för att fundera hur vi skulle samla ihop sextio stycken femkronorsmynt till nästa morgon. Var det inte så att det hade funnits ett växelkontor på flygplatsen? Tåget försenades mycket och vi nästan missade vårt anslutningståg i Boden. Därifrån hade vi bokat eget sovkupé. Kvällen gick snart över. Vi satt i restaurangvagnen och provade lite på olika skandinaviska gatukökspecialiteter. Under tiden körde tåget i rasande fart söderut genom stora skogar och små byer. Natten var kort för att tåget skulle vara framme i Uppsala kl. 6.58. Men det fanns en mörk natt igen. Samtidigt sken solen över Kiruna redan i 132 timmar utan uppehåll - men det såg vi inte längre.

Dag 7 - från söder om Umeå till söder om Smygehuk...

Dagen började med färska kanelbullar, kaffe och morgonsolen vid Uppsala jvstn. På Pressbyrån hade dem tyvärr inga mynt till övers. Bussen från Märsta till Arlanda var överfull. Bussförraren hade ändå inga mynt kvar. När vir hammnade slutligen vid förvaringsboxmaskinen hälsade den jävla skylten: "Betalkortfunktionen är inte ännu i bruk. Ska komma snart. Tack." Skylten klibbades över kortslitsen. Jag tycker inte särskild mycket om att gå folk på nerverna. Skulle vi springa kring terminalen och begga för växel? Flyget skulle avgå om en timme. "Fräckhet vinner!" säger man (på tyska). Jag rev av skylten och satte in mitt bankkort. Efter en stund gav det ett ljud och boxen öppnades. "Kort godkänd." Så slippade jag prata lite mer med folk i Arlanda. Vad synd. Förresten, till och med idag har beloppet inte avskrivats ur mitt konto. Betalkortfunktionen hade verkligen inte ännu varit i bruk.